Att omtolka människans arkitektur till moderna psykologiska termer

[Sot]

Jag tog upp dessa frågor på ett annat forum utan att egentligen få igång en diskussion kring ämnet. Försöker därmed här. Jag klipper och klistrar lite och det kan därmed te sig lite förvirrat, men jag tror andemeningen blir tydlig ändå:

ag bor och arbetar i Järna, antroposofernas högborg i Sverige. Jag hamnade här pga kärlek och slump utan att ha någon egentlig relation till antroposofin annat än waldorfskolan. Idag har jag genom arbetet hamnat i många konstiga sammanhang och fått höra både det ena och andra märkliga på kurser och annat.

Antroposofin som fenomen ter sig fortfarande främmande för mig, men jag hamnar ofta i diskussion med människor om både filosofiska och teologiska ting då de ofta finner min tro intressant. Något som jag avundas dessa antroposofer är att de lägger stor vikt vid och aktivt söker i människans byggstenar och deras funktion. Jag som troende hedning märker ofta att jag inte har någon direkt koppling till dessa ämnen via traditionen. Psykologi och terapeutiska metoder är något jag arbetar med och utbildar mig i. Jag vill kunna koppla ihop begrepp som kropp, själ, ande och i viss mån även jaget till min tradition och kan egentligen i dagsläget bara knyta an till egen erfarenhet vilken ofta vacklar i detta fall. Därmed vill jag höra med er andra, vad har ni för relation till dessa begrepp och vad får de för effekt på vardagen? Både det vardagligt fysiska och religiösa.

Jag klistrar in något jag skrivit tidigare i ämnet som ni gärna får titta på och försöka omtolka till egna begrepp.

Kroppen är egentligen den mest lättdefinierade delen. Det är den fysiska kroppen som tar oss dit vi vill. Utan själ och ande är kroppen ett lik, därmed blir lik ett gott begrepp att benämna den materiellt manifesterade människan. Ett resultat av DNA och till viss del miljö.

Själen är något mer komplex till sin natur. I själen hittar vi vår personlighet och personligheten är formad dels av dina fysiska förutsättningar, dvs genetiskt arv, dels av den andliga biten samt av något jag vill kalla släktsjäl och som jag återkommer till senare.

Anden är den spirituella delen av människan. Dvs, den eviga kärnan. Här möts människan med alltet, kaos och kreativitet. Här finns sanning bortom tid och rum och här kan man, om man vill, finna religion.

Människans jagkänsla tillkommer som ett resultat av att andlighetens kreativitet och kaos filtreras genom den fysiska kroppens egenskaper och tillkortakommanden vidare genom själen och dina egna erfarenheter. Utan släktsjäl blir resultatet rotlöst och svajigt, därför påstår jag att denna släktsjäl blir fundamental och allt viktigare när klimatet hårdnar och stormarna blir allt fler.

Denna släktsjäl är bärare av den glädje och smärta dina förfäder burit genom århundraden. Den är bärare av traditioner och av seder och den kräver ett hedersamt leverne genom ett personligt ansvarstagande.

Vill spinna vidare på detta trots att responsen är begränsad. Jag vill hävda att man kan använda sig av psykologiska begrepp som kropp själ och ande utan att för delen basera tanken på en dualistisk filosofi. Min utgångspunkt är alltid människan som en del av ett större animistiskt sammanhang. Jag påstår nämligen att min hedendom i allra högsta grad bygger på en tro att naturen omkring mig bär på ett själsbegrepp. Likaså människan. Själ i detta sammanhang måste dock inte nödvändigtvis bära den vanliga judeokristna innebörden. Andebegreppet kan dock bli mer luddigt. Men jag vill påstå att anden är det gudomliga som vi delar med andra människor, djur, småfolk och vad du nu vill. Jagbegreppet behöver inte nödvändigtvis förklaras ur någon slags trosföresats utan kan snarare ses som ett resultat av den samlade kunskapen i själen, anden och kroppen. Jag påstår inte att man måste plocka isär begreppen, jag tror snarare tvärtom att man som människa bör behandlas ur ett helhetsperspektiv. Men jag upplever att mina egna grunnanden underlättas av en medvetenhet kring vad jag kan styra och inte, kring vad som händer i mina tankar helt enkelt. Att göra en karta över mig själv reder ofta ut många frågetecken. Och som sagt, jag arbetar med sk problemungdomar både i skola och hem där ämnet ofta blir aktuellt.

En vidare fundering blir naturligtvis döden och vad som är vad i det fall något av mig lever kvar.

[Magistraten]

Ditt resonemang är mycket intressant, och jag tycker att dina tankar om släktsjäl påminner en del om vad McNallen brukar tala om som Metagenetics. Känner du till begreppet?